ordbajs och kaffe.
Det känns övermäktigt. Allting. Sitter i en datasal utan ventilation och ska plugga. men ordbajsar på facebook och drömmer om en automatkaffe. inte ens till kaféet orkar jag gå. och snart ska jag iväg till mitt skitjobb för att tjäna 50 kr efter skatt. och sen en hel dag imorgon då jag borde plugga. jag borde verkligen. men jag orkar inte. tycker tillochmed att det ska bli tröttsamt att fylla år. hela projektet att komma på vad man önskar sig (jag är en bortskämd snorunge jag vet!), behöva vara social och glad över att ytterligare ett år har gått utan att jag har gjort ett jävla piss.
Vanedjur
Det känns som att springa i ett ekorrhjul och inte hitta vägen ut. Och vad betyder det? Känslan av meningslöshet infinner sig ibland. Vad är meningen med livet, finns det ett annat universum? Skit samma. För tillfället. Just nu lever du i nuet. Ta vara på de stunder du har. Men samtidigt. Livet går bara runt. Som ett ekorrhjul. Runt runt runt. Hela tiden. SLUTA. Det bryr sig inte, livet. Det fortsätter. Oavsett om du vill eller inte. Så vad ska man göra? Ta vara på tiden i hjulet. Gör det bästa av det. Försök bryta ditt invanda mönster. Men samtidigt, det är ju just det vi är vana vid. Våra invanda mönster. Vi vanedjur. Så prioritera. Men hur då? Skola för att få en trygg framtid, nära och kära för att få en varm framtid? Vad är poängen? Jag har ingen aning. Fortsätt du att springa i ditt ekorrhjul. Jag vill inte. Men jag orkar inte hitta utvägen. Inte just nu. Jag är ett vanedjur. Jag . Jag. Jag. är.
En servitris bekännelser.
Det är inte mitt fel att du sitter inomhus, när det är sol ute. Det är inte mitt fel att kunden innan dig har en jobbig beställning. Det är inte mitt fel att ni inte får maten samtidigt. Det är inte mitt fel att det är fullt. Det är inte mitt fel att det inte smakade bra. Det är inte mitt fel att du måste betala för dig. Det är inte mitt fel att det är italiensk musik. Det är inte mitt fel att människor pratar högt. Det är inte mitt fel att köket har stängt. Det är inte mitt fel att vi inte tar bordsbeställningar. Det är inte mitt fel att telefonen ringer. Det är inte mitt fel att du är missnöjd med ditt liv. Cheer up or shut up.
Egna val.
Nu är det gjort. Jag har tagit steget. Jag har gett ut min bloggadress. Den är nu känd för allmänheten. Det känns hårt, jobbigt. Och varför egentligen? Man gör ju sig hörd varje dag på tunnelbanan, på fiket, i klassrummet. Varför har man inte ångest över det? Jo, för att det är inte så definitivt. Det här finns kvar. Här kan man gå tillbaka, tycka till utan att möta den man tycker till om.. Men jag får ta det. Det är mitt eget val. Det är en övning för framtiden. Kunna ta att människor tycker och tänker om mina åsikter. Livet går vidare och jag kommer fortsätta skriva. Det är mitt eget val.
Heder
Det har varit tyst ett tag, men ändå tänker jag på det. Heder. Det blir ju en stor debatt då och då när ett eventuellt hedersmord begås. Det är hemskt. Att bli mördad för att man vanärar sin familj. Men det är inte det jag ska prata om nu. Utan just om heder. Man tänker ju att det där händer långt borta, och inte på bekväma östermalm för där finns ju inte sånt (det skrivs inte om det i något medium iallafall). Och om man någongång skulle stöta på det så skulle man ju kunna tala personen till rätta med sina välgrundade argument. Men nu vet jag. Det finns närmare än man tror och bra argument för dig är en piss i Nilen för andra. På grund av PUL kan jag inte gå in närmare på var, när och hur jag har kommit i kontakt med heder, men det har jag. Jag träffade en person som iof inte är jätteförtjust i Sverige, och jag kan förstå att det måste vara frustrerande att ha skitjobb trots en universitetsutbildning. Det är inte det. Det hela börjar när jag visar en artikel om Sharifs hjältar (de jobbar förebyggande och försöker öka förståelsen mellan invandrare och den svenska kulturen). Han skrattar och hånar. Vidare får jag sedan höra att han funderar på att flytta tillbaka till sitt hemland för att han är rädd att hans fyraåriga dotter ska "försvenskas". Jag kan förstå mycket. Att man inte trivs (jag har själv varit i situationen), att man saknar det man kallar hem, men att inte unna sina nära och kära den trygghet och möjlighet till ett bättre liv på grund av att de kan "försvenskas".
Det är något jag aldrig kan förstå.
Det är något jag aldrig kan förstå.
Toffel
Enligt ordboken är en toffel en innomhussko som ska värma foten. Men toffel används ju också som ett uttryck för pojk/flickvän som är hunsad. Jag har fått höra nu i veckan att jag är en toffel. Men om man tar ordboksdefinitionen så borde ju det tolkas som att min pojkvän använder mig som fotvärmare, eller med andra ord att jag blir hunsad. Men så är ju inte fallet. Jag anser att det finns två sorters toffel och att begreppet används fel.
Det finns en sorts toffel och det är väl den personen som gör allt för att vara sin pojk/flickvän till lags. Man överger vänner, aktiviteter osv. för att hela tiden vara där för sin parter. För att sedan när det tar slut bli en osäker person. Man brukar ju säga att personer i förhållanden har hittat sin andra hälft, men i dessa fall blir pojk/flickvännen ens hela existens. Det måste ju vara jättesvårt att hitta tillbaka till sig själv.
Den andra sortens toffel antar jag att jag skulle mallas in i. Jag har börjat prioritera lite olika jämfört med tidigare. Det är inte lika kul att vara ute till kl 0500 (eller det kanske beror på att jag börjar bli vuxen, fan också). Jag umgås fortfarande med polare, men inte varje dag. Jag vill vara med min pojkvän för att jag tycker om det. Det är mysigt. Så jag ser inget fel med att vara den här sortens toffel. Jag anser inte ens att det är att vara en toffel. Jag anser att man bara prioriterar olika.
Sen finns det ju självklart gråskalor...
Det finns en sorts toffel och det är väl den personen som gör allt för att vara sin pojk/flickvän till lags. Man överger vänner, aktiviteter osv. för att hela tiden vara där för sin parter. För att sedan när det tar slut bli en osäker person. Man brukar ju säga att personer i förhållanden har hittat sin andra hälft, men i dessa fall blir pojk/flickvännen ens hela existens. Det måste ju vara jättesvårt att hitta tillbaka till sig själv.
Den andra sortens toffel antar jag att jag skulle mallas in i. Jag har börjat prioritera lite olika jämfört med tidigare. Det är inte lika kul att vara ute till kl 0500 (eller det kanske beror på att jag börjar bli vuxen, fan också). Jag umgås fortfarande med polare, men inte varje dag. Jag vill vara med min pojkvän för att jag tycker om det. Det är mysigt. Så jag ser inget fel med att vara den här sortens toffel. Jag anser inte ens att det är att vara en toffel. Jag anser att man bara prioriterar olika.
Sen finns det ju självklart gråskalor...
Var är solen?
Jag erkänner. Jag har längtat efter snön. Att vakna till et vitt mjukt täcke utanför fönstret. Att kunna ha vetskapen om att man kan åka snowboard om man vill. Alla i klassen tittade konstigt på mig och undrade vad dom hamnat med för konstig individ som vill ha snö istället för sol i april. Men, det är hårt att erkänna det. Jag är TRÖTT på slasket. Jag fick min snö och det var härligt. Och sen kom solen, så nu är det bara blask. Det stör mig.
Tiden rinner iväg
Har du någonsin tänkt på hur mycket tid som går åt till absolut ingenting? Häromdan när jag kom hem så försvann 5 timmar som jag hade kunnat pyssla, träna, kolla film, plugga, vadsomhelst till absolut ingenting. Jag har ingen aning om vad jag gjorde. Så nu har jag bestämt mig. Jag ska ta tag i mig själv. Inte alltid klaga på att jag har så mycket att göra, om jag slutade slarva bort tiden skulle jag ju ha jättemycket tid över. Så jag ska sluta spela harpan istället för att skriva min artikel, cykla istället för att svettas på en buss (två i ett - gratis träning och snabbt färdmedel), umgås med vänner istället för att hänga framför tvn. Tror det e därför jag har varit grinig på senaste. Har bara kännt hur allt har passerat, istället för att utnyttja dagen till fullo. För kom ihåg den visaste av dom alla som sa: What we do in life, echoes in eternity.
Små saker sårar
Har du lagt märke till vilken makt dina medmänniskor kan ha över dig? Jag menar. Jag har ändå helt ok självförtroende. Eller jag vet vem jag är och take it or leave it. Men samtidigt kan man bli så påverkad. Häromdan till exempel när jag hade varit å tentapluggat i många timmar på bibblan så skulle jag bara hämta mina böcker som jag hade lämnat. När jag går förbi tittar två tjejer på mig viskar och fnittrar. Visst, jag kanske är fjantig men jag undrade direlt vad det var. Hade jag en snorkråka, hår som en kratta, en sparka mig lapp på ryggen? Ingen aning. Och egentligen, vad spelar det för roll? Men det e det som är poängen. En sån pettitess fick mig ur balans. Vad är det som är så roligt med lilla mig lixom?
Jag vet inte riktigt vad poängen är. Tror att det är något typ att oavsett hur du är så kan småsaker få en deppig. Jag kanske var extra mottaglig just den dagen eller så är det gamla erfarenheter. Oavsett, så kan små saker såra. Och det kan ju alla göra. Någonannan har säkert uppfattat mig på samma sätt som jag uppfattade tjejerna, och dom kanske skrattade åt ett skämt. Men skit i sånt. Säg något snällt istället. Det uppskattas alltid och de flesta är alltid mottagliga för det. (Nu blev det moralkakestämning så det får bli allt.) Ciao
Jag vet inte riktigt vad poängen är. Tror att det är något typ att oavsett hur du är så kan småsaker få en deppig. Jag kanske var extra mottaglig just den dagen eller så är det gamla erfarenheter. Oavsett, så kan små saker såra. Och det kan ju alla göra. Någonannan har säkert uppfattat mig på samma sätt som jag uppfattade tjejerna, och dom kanske skrattade åt ett skämt. Men skit i sånt. Säg något snällt istället. Det uppskattas alltid och de flesta är alltid mottagliga för det. (Nu blev det moralkakestämning så det får bli allt.) Ciao
Vad är vuxen?
Jag undrar hur det är att vara vuxen. Eller hur man definierar begreppet. Förr i tiden blev man vuxen efter konfirmationen, men i dagens samhälle är det inte så. Jag menar, när jag konfirmerades var jag fortfarande liten. Jag drömde om att nian skulle ta slut så att jag skulle kunna göra egna val. Bestämma själv huruvida jag ville plugga eller inte (det var iof en självklarhet, men bara känslan av att ingen kunde bestämma det åt mig..)
Hursomhelst. Vad är vuxen? Är det att vara stressad, inte ha tid till sig själv eller andra, hoppa över ölerbjudanden två tisdagar i rad (förlåt Kliss och Malin), att kroppen börjar bli lite slapp? I sånt fall är jag vuxen. Men om vuxen definieras som pensionssparande, att prioritera, ha körkort, bara ta ett glas när man säger det, ha egen lägenhet, inte vara beroende av andra, städa när det e dammigt? Då är jag det inte. Jag kanske är därnånstans emellan.
Frågan är om jag vill vara vuxen. Det e en balansgång. Det e skönt att kunna ringa mamma för att hon ska tycka synd om en när man är sjuk. Samtidigt vill man ju vara stor och stark och klara sig själv.
Just idag har jag varit både och. Jag har pluggat nästan hela dagen (vuxenpoäng) samtidigt som jag har ätit så mycket godis så att jag mår illa (barnpoäng).
Det är bara att acceptera. Jag e fortfarande tonåring, vare sig jag vill det eller ej. Men det är det som är det fina med begreppet tonåring. Människor räknar med att man är lite diffus, och därför kära vänner behöver jag helt enkelt inte bestämma mig riktigt än...
bättre sent än aldrig
Så hade man slutligen fallit ner i bloggträsket.. Jag också. Eller, det e inte riktigt sant. En sen kväll (liksom denna) för ca 3 år sedan när jag satt och pluggade till ett tråkigt prov så startade jag en. Idag, 3 år senare har den totalt 5 inlägg varav 4 var kedjebrev som jag klistrade in när jag var på resande fot. I alla fall, nu har jag fallit ner i vattenpölen på riktigt. Så nu ska jag börja blogga.
Jag e en ganska spretig person. Om man ska beskriva sig som träd så e jag nog mer en buske. Vill åt så många olika håll. Jag började plugga journalistik för hela 2(!) månader sen, men bara en vecka innan programmet startade så var jag inne på civilekonom.. Bara ett exempel
. Jag ser den här bloggen som liten del projekt och liten del superego. Ja, jag erkänner. Jag e ganska ego. Men positivt. Har ni någonsin märkt hur mkt stora och små saker man går och funderar på varje dag? Jag har åtminstonde 5 som jag spinner vidare på och delar med mig av. Så i rent propaganda syfte vill jag nu förmedla de ttill er. Samtidigt som jag gillar att skriva om oväsentligheter också. Jag kommer skriva om det jag känner för för stunden. Platt och djupt. Därför, välkommen till andra sidan nike.
Jag e en ganska spretig person. Om man ska beskriva sig som träd så e jag nog mer en buske. Vill åt så många olika håll. Jag började plugga journalistik för hela 2(!) månader sen, men bara en vecka innan programmet startade så var jag inne på civilekonom.. Bara ett exempel
. Jag ser den här bloggen som liten del projekt och liten del superego. Ja, jag erkänner. Jag e ganska ego. Men positivt. Har ni någonsin märkt hur mkt stora och små saker man går och funderar på varje dag? Jag har åtminstonde 5 som jag spinner vidare på och delar med mig av. Så i rent propaganda syfte vill jag nu förmedla de ttill er. Samtidigt som jag gillar att skriva om oväsentligheter också. Jag kommer skriva om det jag känner för för stunden. Platt och djupt. Därför, välkommen till andra sidan nike.
